3 x Old Town

Gamla stan, Old Town, Stockholm. 

 

Den gamla minkfarmen

Del II: Farmen

I rader står de gamla burarna.

Som fängelseceller. 

Här har hundratals minkar suttit bakom galler.

Nu är burarna övervuxna, sneda, förfallna.

Och tomma.

Den gamla minkfarmen är gömd bakom halva väggar.

Sprucket murbruk och blottade ledningar.

Men det är märkligt hur mycket som ännu står kvar.

Som om det var nyss det övergavs.

Efter alla år, 

hur kommer det sig att inte allt är helt förstört?

Det vilar en obehaglig känsla

mellan raderna av tomma burar.

Man behöver inte tro på spöken

för att känna att något finns kvar här.

Den gamla minkfarmen tog inte lång tid att fotografera,

desto längre tid har det tagit att redigera bilderna.

Jag ville visa stämningen på platsen. Det gamla, slitna träet och det spruckna, övervuxna. Allt det sneda, vinklarna och skuggorna. Sådant jag kanske inte lagt ner så mycket redigeringstid på förut. 

Jag vet inte om det syns, men det var en utmaning.

 För hur får man fram det där underliggande, subtila? 

Obehaget i magen.

Så jag vill hemskt gärna veta vad ni tycker.

 Har jag lyckats?

(Och för den som missade del I, titta här)

Ojämnt

Såhär känns det just nu.

En bild säger mer än tusen ord.

Sägs det ju.

Den gamla minkfarmen.

Del I: Husen.

Övergivna, förfallna står de där. 

Fönster gapar tomma.

Det är tomt och ändå inte.

Ekon av något gammalt. Skuggor som tränger sig på.

Man anar men vet inte.

Grönskan i skogen runt omkring förvillar, den där obehagliga känslan försvinner. Kontrasterna förskönar.

Men det kanske inte gör så mycket. 

Slitna fasader är fina, på sitt sätt.

Det som rasat och nötts ut.

Som har stått där så länge och står kvar där än.

Försöker fånga håligheterna. Det där som fattas.

Men det är svårt.

Känslan fastnar inte riktigt, kameran blir ett filter som dämpar.

Den här platsen... jag vet inte.

Den vill inte riktigt låta sig fångas på bild.

Men jag försöker ändå.

Mer från den gamla minkfarmen kommer här på bloggen så småningom.

Vinbär i vas - vilken variant är bäst?

Lekte lite med förinställningar för s/v i Lightroom. 
Jag brukar ju mest bara konvertera till svartvitt utan att använda förinställningar när jag redigerar foton, men nu fastnade jag lite för sepiatonen. Tänkte visa de olika varianterna av tre bilder på vinbär i en vas, det är rätt intressant att se hur en bild kan förändras så mycket beroende på färg/ton. Kan tillägga att versionerna i färg inte är redigerade alls vad gäller skärpa, kontrast etc, medan de andra varianterna är det. 

Man (läs: jag) blir lätt lite bekväm när det gäller redigering av bilder, hittar sina "vanor" och inställningar som man trivs med och testar inte att experimentera så mycket med vad som finns. Men det ska det banne mig bli ändring på! Lightroom är ett grymt program och det finns hur mycket som helst som jag vill (läs: ska) lära mig! :)

bild 1

Färg

svartvitt

sepia

bild 2

bild 3

 Jag själv är svag för sepiaton, i alla tre bilderna. 

Men vad tycker ni?

Inspirationsexplosion!

Det fick jag igår. 
Ni vet en sådan där rush av inspiration, som kommer som en våg och griper tag i en. Man blir som helt uppslukad av det. Härlig känsla, vad det än gäller. Nu gällde det ju fotograferandet (förstås). Inspirationen började rinna till redan för ett par dagar sedan då jag var ute och gick med Doglas i skogen.  Jag känner till trakten lite halvt om halvt och visste att det låg ett övergivet hus som jag aldrig undersökt. Så jag gick dit och insåg så fort jag såg huset att oj - detta kommer att ge bra bilder! 

Men platsen är lite ruggig, man får en obehaglig känsla av att vara där. Doglas gillade det inte heller, reste ragg till och med. Så vi tittade bara lite snabbt och gick hem igen. Sen berättade mamma att det där stället var en minkfarm förr i tiden. Det är övergivet och förfallet sedan många år tillbaka. Men det kanske kan förklara den obehagliga känslan som hänger över platsen, för hur trevlig energi för eftervärlden skapar ett koncentrationsläger för minkar? 
Nåväl, jag fick med mig mamma dit igår så att hon kunde vara Doglas-vakt medan jag fotade. Hon visade mig var själva minkfarmen varit, stallarna med gamla burar och uthusen som nu är totalt förfallna. Inte så fint kanske, men ögongodis om man tittar på det genom en kamera ;)
Så jag fotade som en galning. Tills mitt minneskort blev fullt. 
Nu har jag tömt det, och tänker återvända för att fota allt det jag inte hann få med. Och utan en rastlös Doglas denna gång blir det säkert mycket lättare.

Vet ni vad det allra, allra bästa med denna lilla inspirationsexplosion är? 
Att den gör det roligare att åka tillbaka till Stockholm igen på söndag. Något jag faktiskt inte alls ser fram emot och som gett upphov till en hel del ågren den senaste tiden... fram tills nu alltså. Hur det hänger ihop? Jo, det är nämligen såhär att jag inte vill redigera så många bilder på min lilla och extremt sega laptop eftersom det ger mig nackproblem och huvudvärk. Ska jag sitta med många bilder vill jag göra det på min stationära dator i Stockholm där jag har en stor skärm. För då blir det som allra roligast att hålla på med bilderna och resultatet blir så mycket bättre! 

Så nu har jag en sak som faktiskt gör det roligare att åka tillbaka till storstaden, som liksom kan väga upp allt det där andra som känns jobbigt och trist såhär när ledigheten går mot sitt slut. Nu ser jag fram emot att kunna sitta där hemma i Stockholm och redigera bilder nätterna igenom. Resultatet får ni förstås se här i bloggen, längre fram! 

Tänk vad en gammal förfallen minkfarm kan göra för inspirationen 

- och humöret :) 

Ett smakprov från den förfallna minkfarmen. 
Här så gott som oredigerat (konverterat till s/v, aningen ökad skärpa och lite kontrast.) 

Vid den gamla kvarnen

Gadda kvarn, Blidsberg.

Barnen vid vattnet

Fångade på bild vid Basta Kvarnkafé i Blidsberg. Jag visar dem i svartvitt för jag tycker att det blir finare så. Hoppas ni håller med. 

Agility action!

När jag skaffade Doglas hade jag en tanke om att det vore himla roligt om han och jag kunde börja träna agility. Jack Russells är ju som gjorda för den typen av aktivitet, de är ju enormt kvicka - både psykiskt och fysiskt. 
För er som inte har så bra koll på vad agility är - kika här och här för att läsa lite om det. Men kort kan man beskriva det som att det handlar om att hunden (med ledning av hundägaren) ska ta sig igenom en bana av olika hinder, så som tunnlar, vippbräda, vanliga hopphinder, slalompinnar m.m. Jag har aldrig pysslat med agility tidigare så det är nytt område för mig, men jag tycker att det verkar vara en sport som kan passa både mig och Doglas. Framförallt verkar det väldigt roligt!

Brukshundsklubben här i närheten har en agilitybana uppställd som man får lov att använda, så i måndags kväll åkte jag dit med Doglas för att se om han tyckte att det var något kul. Mamma Anna var med och dokumenterade det hela, så många av bilderna i det här inlägget är det hon som tagit. 

Den långa "gångbron" var lätt som en plätt tyckte Dogge!

Eftersom Doglas fortfarande är så liten, knappt fyra månader, så tänkte jag ta det lugnt och mest bara se vad han tyckte om det. Det ska ju vara kul och inte jobbigt. 
Men han körde på direkt - in i tunnlar, hopp och skutt och ingen tvekan eller osäkerhet alls. Full fart bara!

Dogge kastade sig in - och ut ur tunnlarna :)

Ett fint hopp genom ringen

till och med det svåra slalomhindret gick som en dans!

Ut på vippbrädan.
Mamma försöker ge en hjälpande hand (till höger i bild) men hinner inte riktigt med.
Piece of cake, sa Doglas och traskade på.

Jag blir ständigt överraskad när jag märker vilken extremt smart liten hund Doglas är, han förstår saker på direkten. Visar man en gång så kan han det sen. Och ibland kan han saker som man inte ens visat. Det är förstås inte alltid en fördel, eftersom han snabbt listar ut hur han ska göra sådant som han inte får... 
Men när det kommer till agility är det helt klart positivt att han lär sig så fort! Han är som gjord för detta, så det är absolut något jag kommer att fortsätta med. Men i lagom takt, förstås. Man ska göra det för att det är kul, inget annat. 

Det fick bli lite springa-av-sig-rus på den stora gräsmattan och sen satte vi oss i bilen och åkte hem. 

Frågan var vem som var tröttast efteråt - jag eller Doglas...

Nöjd Dogge