En fotografs utveckling...

Lånat från facebook.

Svårt att säga var jag befinner mig. Men inte så långt fram i kurvan än. 

Så det är ju bra att veta vad som väntar, typ ;) 

Nu har jag fått tillökning...

... i familjen!

ja fotofamiljen alltså ;)

bild från www.objektivguiden.se

Igår välkomnade jag ett nytt objektiv hem till mig, ett Canon EF50 f/1.8 II, även kallat "nifty-fifty". 

Ett litet fast objektiv (dvs utan zoom) som jag först fick nys om på bloggen Carlbom foto (som förresten har en bra fotoskola för den som känner sig grön)
Där rekommenderas alla fotografer att ha det här lilla prisvärda objektivet i sin kameraväska. Det jag fastnade för var att det har större bländare än mitt nuvarande 18-55 mm objektiv och alltså kan man få kortare skärpedjup i bilderna och en finare bokeh (oskarp bakgrund). Detta har jag tyckt varit lite svårt med mitt 18-55 mm och jag märkte skillnad i bilderna direkt när jag testade EF50 igår, även om bakgrunden ute på balkongen kanske inte var den finaste (om man inte gillar nät...). 

Andra saker jag läst om EF 50 f/1.8 II var att den ska vara bra för porträtt, samt snabb och bra att fota med i miljöer med lite sämre ljus. Allt som allt lät det bra tyckte jag och slog till, lite impulsivt sådär. Att priset låg på strax över 800 kr gjorde förstås sitt till. Helt överkomligt för ett nytt objektiv, eller vad tycker ni?

Hann som sagt provfota med nykomlingen lite igår och gillade det verkligen. Men det klart att det tar lite tid innan man lär känna ett nytt objektiv. Har ljusat upp bilderna lite i Lightroom samt ökat på kontrasten en smula på vissa, men inga stora ingrepp. 

Så - här kommer några av de första bilderna tagna med EF50 mm 1.8 II :)

Med bländartal f/1.8.
Love it!

Lite lägre bländare f/3.5 ger också det en härlig bakgrund tycker jag. 
Suddigt och lite "rörigt" kanske, men jag gillar det.

Brorsan ställde upp på ett test-porträtt.

Och finaste Doglas fick förstås också stå (ligga) modell :)

Detta var precis vad jag behövde just nu. Jag har liksom inte riktigt haft lust att fota det senaste, tappat lusten lite. 

Men nu, med ett nytt objektiv att lära känna och utforska omgivningen med, har suget verkligen kommit tillbaka!

Vinbär i vas - vilken variant är bäst?

Lekte lite med förinställningar för s/v i Lightroom. 
Jag brukar ju mest bara konvertera till svartvitt utan att använda förinställningar när jag redigerar foton, men nu fastnade jag lite för sepiatonen. Tänkte visa de olika varianterna av tre bilder på vinbär i en vas, det är rätt intressant att se hur en bild kan förändras så mycket beroende på färg/ton. Kan tillägga att versionerna i färg inte är redigerade alls vad gäller skärpa, kontrast etc, medan de andra varianterna är det. 

Man (läs: jag) blir lätt lite bekväm när det gäller redigering av bilder, hittar sina "vanor" och inställningar som man trivs med och testar inte att experimentera så mycket med vad som finns. Men det ska det banne mig bli ändring på! Lightroom är ett grymt program och det finns hur mycket som helst som jag vill (läs: ska) lära mig! :)

bild 1

Färg

svartvitt

sepia

bild 2

bild 3

 Jag själv är svag för sepiaton, i alla tre bilderna. 

Men vad tycker ni?

Inspirationsexplosion!

Det fick jag igår. 
Ni vet en sådan där rush av inspiration, som kommer som en våg och griper tag i en. Man blir som helt uppslukad av det. Härlig känsla, vad det än gäller. Nu gällde det ju fotograferandet (förstås). Inspirationen började rinna till redan för ett par dagar sedan då jag var ute och gick med Doglas i skogen.  Jag känner till trakten lite halvt om halvt och visste att det låg ett övergivet hus som jag aldrig undersökt. Så jag gick dit och insåg så fort jag såg huset att oj - detta kommer att ge bra bilder! 

Men platsen är lite ruggig, man får en obehaglig känsla av att vara där. Doglas gillade det inte heller, reste ragg till och med. Så vi tittade bara lite snabbt och gick hem igen. Sen berättade mamma att det där stället var en minkfarm förr i tiden. Det är övergivet och förfallet sedan många år tillbaka. Men det kanske kan förklara den obehagliga känslan som hänger över platsen, för hur trevlig energi för eftervärlden skapar ett koncentrationsläger för minkar? 
Nåväl, jag fick med mig mamma dit igår så att hon kunde vara Doglas-vakt medan jag fotade. Hon visade mig var själva minkfarmen varit, stallarna med gamla burar och uthusen som nu är totalt förfallna. Inte så fint kanske, men ögongodis om man tittar på det genom en kamera ;)
Så jag fotade som en galning. Tills mitt minneskort blev fullt. 
Nu har jag tömt det, och tänker återvända för att fota allt det jag inte hann få med. Och utan en rastlös Doglas denna gång blir det säkert mycket lättare.

Vet ni vad det allra, allra bästa med denna lilla inspirationsexplosion är? 
Att den gör det roligare att åka tillbaka till Stockholm igen på söndag. Något jag faktiskt inte alls ser fram emot och som gett upphov till en hel del ågren den senaste tiden... fram tills nu alltså. Hur det hänger ihop? Jo, det är nämligen såhär att jag inte vill redigera så många bilder på min lilla och extremt sega laptop eftersom det ger mig nackproblem och huvudvärk. Ska jag sitta med många bilder vill jag göra det på min stationära dator i Stockholm där jag har en stor skärm. För då blir det som allra roligast att hålla på med bilderna och resultatet blir så mycket bättre! 

Så nu har jag en sak som faktiskt gör det roligare att åka tillbaka till storstaden, som liksom kan väga upp allt det där andra som känns jobbigt och trist såhär när ledigheten går mot sitt slut. Nu ser jag fram emot att kunna sitta där hemma i Stockholm och redigera bilder nätterna igenom. Resultatet får ni förstås se här i bloggen, längre fram! 

Tänk vad en gammal förfallen minkfarm kan göra för inspirationen 

- och humöret :) 

Ett smakprov från den förfallna minkfarmen. 
Här så gott som oredigerat (konverterat till s/v, aningen ökad skärpa och lite kontrast.) 

En ettåring!

Idag för exakt ett år sedan gjorde jag mitt första blogginlägg. Då trodde jag faktiskt inte att bloggen skulle överleva särskilt länge, det var mest för att testa. Vem skulle vara intresserad av att titta på mina bilder? Tänkte jag. 
Så därför är jag extremt glad över att bloggen fortfarande lever - och att alla ni fina människor där ute besöker den. Det är ju ni som ger energi, som gör att det blir kul att blogga. Så tack, tack, tack!

Antal sidvisningar här på bloggen har nu passerat 10 000. Det är säkert en skrattretande liten siffra om man jämför med andra bloggar, men det vill jag inte göra. Istället vill jag bara vara glad över att så många kikat in här!

Det har hänt en hel del med mitt fotograferande sedan jag skaffade min Canon för ett år sedan. Tycker jag själv i alla fall, vad tycker ni? 
Men amatör är jag ju fortfarande och det finns många inställningar på min kamera som jag inte lärt mig ännu. Och det är ju det som är så himla kul - att det finns såååå mycket mer att lära sig, att testa, att upptäcka.

Jag försöker att fotografera olika saker, ge mig ut och hitta sådant jag inte fotat förut. Försöker att variera inläggen så gott jag kan. Men mycket blommor och natur blir det förstås, och en hel del djur. Många bilder i svartvitt, och en hel del med selektiva färger eftersom jag tycker det är så kul att pilla med redigeringen. Vad jag vill göra mer av är att fota människor men det är ofta svårt att få deras godkännande för att visa upp bilderna här på bloggen. Men mina nära & kära börjar vänja sig vid att vara med, så kanske blir det lite mer porträttfoton framöver! 

För att fira bloggens ettårsdag tänkte jag bjuda på en kavalkad av bilder, ett litet urval från bloggens födelse fram till idag :)

Enjoy!

 ... och fler blir det! :)